Bland parkens döende kronor gick kvällsvindens sorgsna sus
Och gula dansade löven på gångarnes våta grus.
Bland västerns sjunkande skyar den blodröda solen sam
Ett knippe av matta strålar ännu över sjön hann fram.

Och alltid ska höstvind sjunga att sommarens liv är kort
att allting är dömt att domna och gulna och vissna bort.
Och alltid ska solen sjunka och stiga i evigt tvång
att mäta och övervaka förgängelsens milda gång.

Och vågorna slogo sakta mot strandbäddens mjuka sand.
Och brutna vissnade vassrör de vaggade tyst iland
Så hava de alltid vaggat, så skola de alltid slå
och alltid ska någon sitta och sorgset ge akt därpå.